Det bara regnar...

men man för försöka göra nåt kul ändå. Igår blev det gamla Linköping. En massa spännande och helt gratis är det också. Om man bortser från Cloettabutiken, handelsboden och fikat....

Idag har mamma åkt hem för att packa. Maken körde henne dit då han i allafall skulle ner på speedway. Nu sitter barnen, de större, på varsin sida av mig och äter kexchoklad och ser på "Bert", lite nostalgi för mamman 

:-)

Bjuder er på några bilder från gårdagen  och tittar ni längst ner finns ett klipp på lilleman. Han har energi den killen. Älskar att vara ute och att vara med systrarna. Så fort han är inne står han vid dörren och säger "Daa ! Daa!" (där!) och pekar på dörren. Frågar man hur bilen låter eller vad pappa gör på jobbet svarar han Brummm! Duktiga lilla kille. Vi älskar dig. Men du kör med oss och vi vet att vi lever. Alltid något på gång.

Ja som vanligt händer det allt för mycket dåligt.

Nu är det mamma och hennes sambo som återigen drabbats av översvämning. De bor precis bredvid Silverån i Lönneberga och nu står deras hus i vatten sedan ett par dagar tillbaka. Denna gång kommer huset inte att gå att rädda. 

Total renovering eller rivning kommer att bli resultatet av denna naturkatastrof, och vid en natur katastrof gäller inga försäkringar. När i helvete gäller de??? Det finns ju alltid en paragraf för försäkringsbolagen. I vilket fall som helst så klarade inte mamma av att sitta i huset i all förödelse så hon kom hit i måndags. Vi har försökt att hitta på lite roliga saker här i stället. De har nu fått en lägenhet som de kommer att flytta till inom två veckor så imorgon åker hon hem och börjar packa. Lägenheten hon ska flytta till är samma som jag vuxit upp. Konstigt men sant. Back to basic. 

När det gäller dottern så är hon sedan i måndags tillbaka och uppe på benen. Efter en vecka. Otroligt skönt att se henne bättre. När det gäller matintaget så blir det bättre och bättre dag för dag och på något konstigt sett så har hon inte tappat mer än något halvkilo i vikt. 

Lilleman var på 1-års kontroll på bvc idag och han växer så det knakar. 11.2 kilo och 80cm lång. En spruta i varje ben fick han också, inte ett pip sa han min lilla prins. Snart 1år och allt. Att han fyller ett om två dagar är helt ofattbart!

Fotografering!

När vi var i Turkiet passade vi på att fotografera hela familjen hos en fotograf. Blev helt fantastiska bilder som togs under två dagar. Ena fotograferingen skedde på dagen och andra precis vid solnedgången nere på en pir vid havet. Kommer med all säkerhet att bjuda er på fler men idag får ni se dessa. Tre av bilderna kommer snart att pryda väggen över vår nya soffa. Ett på varje barn så klart!

Idag regnar det här i Linköping. Undrar om solen missat att Sverige finns eller har den helt enkel bestämt sig för att bara reta oss med små kort besök?  Tur att vi haft 15 fantastiska dagar i solen för i Sverige verkar sommaren mest bestå av moln och regn...Men man får väl vara glad att det i alla fall är varmt.

Då det gäller dottern så är hon bättre idag. Inte bra men bättre. Hoppas hoppas att hon orkar vara uppe en stund!

Ryggmärgsprov, den bistra sanningen om hur ett barn kan må!

Har själv sökt information om detta men bara hittat sidor som handlar om vuxna. Nu skriver jag detta inlägg för att påvisa hur man kan må och vad man kan vänta sig om ens barn ska ta ett ryggmärgsprov. Nu behöver detta ju inte bli så här men jag vill bara uppmärksamma folk på hur det kan bli.


 Har två personer i min närhet som under den senaste tiden tagit detta prov. Två vuxna. De har mått hur bra som helst efteråt, lite ont i ryggen kanske men inget annat. Kan väl säga att dessa personer klarat sig med ett stick.

Min dotter mår så dåligt.

Tog provet i tisdags kl 9 och idag är det lördag kl 15, dvs 4 dagar sedan sticket gjordes. Eller sticken , de behövde ju sticka tre gånger för att lyckas få ut vätskan. Fick ju veta att hon pga av detta kunde må dåligt näst kommande dag. Men att det skulle bli så här jävligt och lång varigt kunde jag aldrig föreställa mig. Min dotter måtte till en början bra.

På tisdagskvällen kunde hon nästan inte gå ur soffan pga ryggvärk och  på onsdagen kunde hon inte komma ur sängen utan hjälp. Sedan kom illamåendet. Kräkningar under de två följande dagarna efter provet dvs onsdag och torsdag.Sedan kom huvudvärken som gör att hon inte sedan i torsdags kunnat sitta eller gå. Så fort hon flyttar sig från plant läge mår hon så illa och huvudet dunkar. Detta har medfört att hon nästan inte ätit under dessa 4 dagar. "Jag mår illa, jag är trött jag har ont i huvudet, jag är inte hungrig" är orden som varit som sagts de senaste dagarna.

Att som mamma se detta och inget kunna göra är hemskt. Att vara den som mår illa är nog värre. Önskar ingen att få uppleva detta.

Önskar bara att helvetet kan ta slut för detta gång. Önskar att hon vaknar i morgon och mår bättre.

Tack för fina tankar och uppmuntrande ord!

Idag känns det hela lite bättre. Maken kom hem med lilleman och det hjälpte mig upp på banan igen. Nu saknar jag bara ena dottern men jag hoppas på att alla kan vara tillsammans imorgon eller redan i kväll igen. Sjuka dottern mår lite bättre just nu men vi var farligt nära en inläggning med dropp i förmiddags.Men nnu har vi fått i henne lite vätska och vi hoppas att huvudvärk och illamåendet ska ge med sig så vi kan återvända till stugan ikväll eller imorgon. Vill ha hela min fina familj runt mig.

Tack för att ni finns och tack för ert stöd. Nu är jag tillbaks och nu ska jag försöka se ljust på allt. Ska inte gräva ner mig utan njuta av dagarna familjen har kvar av den gemensamma semestern. Om vi får dåliga besked den 17:e så tar vi det då. Nu håller jag bara tummarna och tankarna inställda på positivitet. Klart vi ska klara detta. Något annat finns inte!

Med risk för att ingen orkar läsa

Behöver verkligen få ur mig en del. Behöver ventilera md någon och det finns ingen annan hör än ni. Mår riktigt jävla dåligt idag. Har inte kommit iväg som planerat idag heller då dottern mår så dåligt som man bara kan. Har gjort flera försök till att komma iväg och ett inefattade till och med att vi satt i bilen och körde någon mil men fick vända hem igen eftersom dottern bönade och bad om det. Hon mår illa och är trött och har ont.  Mår alltså precis så som hon mått under de senaste månaderna men 20 gånger värre idag...

Min ork är slut. Orkar snart inte vara tapper och kämpa mer. De sista månaderna har tagit på mig på alla sätt. Käns som om mitt liv bara bestor av tjafs kring det ena eller andra, som om det bara är en kamp kring allt. En kamp jag inte länge orkar. Känns som om jag snart stupar. Att jag dessutom lämnat lilla sonen och att jag inte fått träffa honom sedan i måndags m gör inte saken bättre. Vad ska han tro. Att mamma har försvunnit? Det dåliga samvetet trycker mig mest.

Att ha en dotter som är livrädd för allt vad medicin heter är inte lätt. Att se sitt barn lida må dåligt och ha ont är svårt. Att veta att det finns hjälp att ge men inte kunna är ännu värre. Min dotter är snart 10 och hon börjar skaka och gråta bara medicin näms. INGET fungerar inte flytande inte tabletter och inte suppar. En evig kamp och ett evigt fäktande varje gång och inget resultat..

Hur orkar man stå upprätt och finnas till för andra när man snart inte längre orkar ta hand om sig själv??

Ute skiner solen och jag vill bara ut. Jag vill leva och vara lycklig. Jag vill ha friska glada barn omkring mig.  Men i mitt liv är det inte alls så. Mitt liv kretsar kring oro och ångest. Mit liv handlar om att vänta och vänta och aldrig fä svar. Mitt liv kretsar kring ett av de tre barnen och de två andra hänger liksom bara med. Jag vill sitta med min fina familj och fika och spla spel. Jag vill skratta och ha kul. Varför kan det inte bara vara så? Var glada ni som har det så. Njut av semester och sommarlov. Man vet aldrig när lyckan vänder.

 Snälla någon vart ska man ta kraften ifrån???

Underbart är kort, tyvärr återigen tråkiga nyheter

Vi är hemma från en underbar resa till turkiet. Två fantastiska veckor där vi bara njutit av att ta dagen som den kommer. Solen har lys från en klarblå himmel och vi har haft en temperatur på 35 grader eller mer. Man kan inte förstå hur det kan vara sant att det inte finns ett moln på himlen! Önskar så att vi fortfarande var kvar i paradiset men det fungerar ju inte. Skulle ju dels snart rulla fram av all mat och alla efterrätter och så skulle man väl till sist få solsting.

Kom i alla fall hem för snart en vecka sedan ch har sedan dess öven hunnit med härliga dagar på landet i fina släktingars sällskap. Har hunnit fira mannen och svärfars födelsedagar och svägerskan och blivande svågerns förlovning. Inte fy skam kan jag säga.

Igår styrde jag och dottern kosan hemmåt och lämnade resten av familjen kvar. Min första natt utan lilleman...Inte lätt det för mamman kan jag lova...

Idag var dagen kommn som vi fasat och samtidigt längtat till. Dagen då undersökningarna som skulle ta bort vår sista oro skull komma. Tyvärr blev det inte riktigt så.

Dagen började med en inskrivning kl 8 och så ryggmärgsprov kl 9. Så långt allt bra. Dottern somnade fort och fint. Tyvärr var ryggmärgsvätskan inte så lätt att ta. De var tvugna att sticka tre stick för att lyckas. Pga detta skull hon kunna få mycket ont och må ganska dåligt med start ganska omgående. Blev i alla fall utskriv efter att hon vilat nån timme och fått drop. (Droppet satts för att de tagit ganska mycket olika blodprover. Även saliv prover och en massa annat togs).  Drog iväg till MAX för att äta. Redan då började dottern må lite dåligt och hade svårt att gå pga värk i ryggen.

Utförde några stressade ärnden, hann träffa två av mina finaste vänneren kort stund och detta ger mig lite ny kraft. Känner att jag skulle vilja ha lite mer tid för dem för jag behöver dem nu. Tack i alla fall fina ni för att ni finns. Ni vet vilka ni är T och F. Sedan infann vi i oss på ögon på sjukhuset för en undersökning. Denna medförde ett resultat vi inte ville haft. Svullen synnerv och minskat synfält på vänster öga. Vilket med stor sannolikhet kan bero på ett tryck från hjärnan. Dvs det som stts på magnetröntgen. Inget mer svar än så.

Nu har vi två långa veckors väntan framför oss igen. Den 17:e träffar vi en läkare för att få svar på proverna. Hatar verkligen detta. Man hinner tänka så många tankar innan man får svar. Önskar så att dagen hade gett bättre resultat men tyvärr tyder detta med ögonen på att något står fel till. Had önskat så att d bara sagt att allt såg bra ut när vi var där. Mitt hopp om att detta  skulle gå bra grusades en aning.

Nu skulle vi egentligen ha varit tillbaks på landet men dottern bad om att få stanna hemm aoch sova i lugn och ro. Utan en massa kusiner och andra släktingar runt sig. Så vi gjorde så. Vi stannar hemma och tar det lungt och så åker vi i morgon om hon inte mår illa efter allt idag.

Nu till något annat. Mitt i allt som händer så blv jag ju kallad till en intervju ang ett jobb jag inte ens sökt. Minns ni det eller har jag glömt att berätta det? I alla fall samma dag vi skulle resa i väg var jag på intervju och innan jag lämnade intervjun så erbjöd de mig tjänsten! Kommer att ta tjänstledigt för att prova under 6 månader. Detta innebär att maken kommer på börja sin föräldraledighet n månad tidigare än planerat och jag kommer att börja jobba den 1/9 bara vi kommer överens om lönen :-) Något spännande positivt och kul mitt i allt tråkigt. Samtidigt oroar detta också. Tanken på vad som kommer att hända med dottern inverkar även på detta och då skulle det kännas tryggt med den trygga kända arbetsgivaren bakom sig. Hon känner mig och min familjs historia.

Återkommer när jag kan och orkar, tror inte att så många läser här hos mig längre...