Med risk för att uppfattas som helt galen...

...visar jag dessa bilder. Idag besökte vi Tindra. Jag har fått klappa om min bebis igen och det har döttrarna också fast på olika sätt. Jag insåg idag att vi har tagit rätt beslut ändå. För jag var stressad och nervös hela tiden men jag tror att detta var ett viktigt steg för oss alla. Har funderat över detta beslut hela veckan. Åkte dit för att fira makens syster som fyllde 23. Har verkligen velat hit och dit och mått dåligt över detta. Men nu vet jag att vi tog rätt beslut både då det gäller att åka dit och hälsa på och då det gäller att inte ta tillbaka henne. Men det gör ont, så ont!

Väldigt avvaktande med helt nya vanor än tidgare men samtidigt min söta goa vän. Även om det kanske är svårt att förstå. Hon är min och jag är hennes allt. Så tungt att lämna henne igen. Lillasyster som skrek när hon träffade henne idag. Ville inte att Tindra skulle sitta ensam i ett rum medans vi var där. Ville att Tindra skulle gå runt som vanligt, men hon höll sig på avstånd. Men ville ändå ta ett foto på henne och Tindra. Men på avstånd...

Lycklig storasyster som vill att allt ska vara som vanligt men som förstår att det aldrig mer kan bli så... Kärleken och lyckan är så tydlig att tårarna kommer.

Dags att gå vidare och inse att det som hänt har påverkat oss alla på olika sätt. Detta kommer vi bära med oss oavsett om vi vill det elller inte.

Tankarna på hur Tindra själv mår är jobbiga och svåra. Hon har trots allt förlorat oss alla, medan vi har varandra. Inte lätt att tänka på. Väldigt påtagligt när hon så gärna ville med oss hem.