Ja, detta ämne är i ropet just nu. Huvida mammor och pappor bloggar hejvilt om sina barn. Både Chrissan och Ketchupmamman skriver idag om detta ämne i sina bloggar och nu känner jag mig också sugen på attt vidröra ämnet och ge er min syn på detta.
Jag bloggar om mitt liv och mina barn är en stor del av mitt liv och självklart handlar mina inlägg ofta om barnen. Barnen är tillfrågade när det gäller bildpublicering. Nu förstår ju jag att de inte vet vad det är de ger sin tillåtelse till. Men jag visar inte bilder som kränker dem. Jag vissar bilder som de vill förmedla till dem de känner och för de som är intresserade att ta del av dem. Om jag skulle vilja göra detta mer anonymt skulle jag lösenordskydda min blogg. Jag namnger inte mina barn av anledningen att det känns orelevant. Jag berättar om min vardag och mitt liv, om mina funderingar, irrittioner och glädjeämnen. Jag anser att man måste veta vad man har för syfte med det man bloggar om. I min värld är det så att jag bloggar för att själv kunna gå tillbaka och minnas, en sorts cyberdagbok. Då kan du väl skriva för dig själv kanske många tänker, men svaret är nej. Jag vill att andra ska få ta del av mitt liv och mina erfarenheter. Många kanske kan känna igen sig och känna sig mindre ensamma. Många kanske kan få tips och ideer genom det jag upplevt och lärt. För mig är det skönt att skriva av mig kring sådant som hänt, mina läsares komentarer hjälper mig framåt och får mig att må bra. Jag känner mig bekräftad och får stöd i det som tynger mig. Bloggen är viktig för mig. Min familj är viktig för mig det är för dem jag lever!
Vad har ni för åsikter kring detta? Förstör vi våra barn genom att skriva om dem?
Jag bloggar om mitt liv och mina barn är en stor del av mitt liv och självklart handlar mina inlägg ofta om barnen. Barnen är tillfrågade när det gäller bildpublicering. Nu förstår ju jag att de inte vet vad det är de ger sin tillåtelse till. Men jag visar inte bilder som kränker dem. Jag vissar bilder som de vill förmedla till dem de känner och för de som är intresserade att ta del av dem. Om jag skulle vilja göra detta mer anonymt skulle jag lösenordskydda min blogg. Jag namnger inte mina barn av anledningen att det känns orelevant. Jag berättar om min vardag och mitt liv, om mina funderingar, irrittioner och glädjeämnen. Jag anser att man måste veta vad man har för syfte med det man bloggar om. I min värld är det så att jag bloggar för att själv kunna gå tillbaka och minnas, en sorts cyberdagbok. Då kan du väl skriva för dig själv kanske många tänker, men svaret är nej. Jag vill att andra ska få ta del av mitt liv och mina erfarenheter. Många kanske kan känna igen sig och känna sig mindre ensamma. Många kanske kan få tips och ideer genom det jag upplevt och lärt. För mig är det skönt att skriva av mig kring sådant som hänt, mina läsares komentarer hjälper mig framåt och får mig att må bra. Jag känner mig bekräftad och får stöd i det som tynger mig. Bloggen är viktig för mig. Min familj är viktig för mig det är för dem jag lever!
Vad har ni för åsikter kring detta? Förstör vi våra barn genom att skriva om dem?
Tycker precis som du! Man vet att man alltid har nån som "lyssnar" till ens ord och stöttar när man kanske inte alltid vill prata öppet om det med en vän eller nån i familjen. För visst har vi alla såna dagar. Då finns alla bloggläsare här ute som kommer med feed osv för att få upp stämningen.
SvaraRaderaMin blogg är viktig för mig med och jag har namngett min sons namn vid några enstaka gånger men oftast har jag skrivit något smeknamn, just nu är det ju "skrutten" som är han så att säga..
Folk som klankar ner på bloggare och det som skrivs är människor som själva inte bloggar och vet hur givande det faktiskt är. Dom kommer aldrig att förstå. Sen finns det ju en gräns för vad man bör skriva i en blogg.. om sina barn osv.
jag svarade så här:
SvaraRaderaJag bloggar om min vardag och eftersom mina barn ingår i min vardag så klart att det skrivs om dom.
Sedan så skulle jag inte ta något kort på dom med enbart trosor eller bikin. Det finns ju en heldel snuskisar.
Så bra skrivet! Håller me du, jag skriver också om mitt liv. Min son är en STOR del av mitt liv. Som mamma avgör jag vad jag publicerar och inte om honom lika så som fru om min man. Min blogg, mina regler.
SvaraRaderakram
På pricken som jag känner det! Tack för att du skriver och för att du är ett stort stöd i min vardag, både på jobbet, privat och i "cyberspace" =) Jag hade en bild till dig, men jag vet inte hur jag kan lägga in den här, så du får den på min blogg istället - kram på dej och fortsätt familjeblogga,!
SvaraRaderaJaa, jag håller med, bara man vet vart man ska dra gränsen och det tycker jag nog att de allra flesta gör, jag bloggar lite mindre om sonen eftersom han är äldre och jag vet att det är föräldrar till barn i hans klass som läser bloggen...men, jag kommer fortsätta blogga om familjelivet :)
SvaraRadera