Strul från början till slut innan vi var på plats. Ett barn som kom försent hem, läraren hade sett fel på schemat och jag hade gett mitt tillstånd till att barnet i fråga skulle vara med på slöjden och sedan gå hem. Läraren hade sagt att slöjden slutade 10.15 i stället var det 10.45. Stress och försening. Tid på sjukhuset 11.00. Alla trafikljus röda och ingen parkering. Snälla fina maken anmälde oss i nya receptionen och löste parkeringsbiljett och parkerade. Han var i tid. Väl uppe på avdelningen fick vi vänta 5 minuter i alla fall.
När någon ropar upp oss och tar oss i hand säger hon att vi ska gå till ett rum längre bort och att en annan läkare också ska vara med. Här fattar jag på allvar att detta inte är bra...
Men det var i alla fall bättre än värst. En förändring fanns. Något var mer "markant än förväntat". I dagsläget troligen ofarligt och kanske något många har i fall man skulle kolla in i deras huvuden. Men med tanke på barnets illamående, aptitlöshet och trötthet släpper man inte detta utan kommer utreda saken ordentligt. Men vi fick klar tecken till att resa i väg nästa vecka. Inget farligt att vänta två veckor. Har längtat och räknat ner till resan men allt har varit väldigt osäkert tills idag. Så fort vi kommer hem kommer vi att skrivas in på barnsjukhusets dagvård. Ryggmärgsprov och ögonundersökning och en massa andra undersökningar. Detta för att se att det inte finns någon cellförändring.
För er som kanske undrat så handlar detta alltså om mitt barn. Min äldsta dotter. Hon som fart in och ut på vårdcentralen för sitt illamående. Hon som fick laktosintolerans som diagnos. Hon som fick en remiss till barn. Hon de helt plötsligt misstänkte en hjärntumör på. Mitt älskade lilla barn. En familjs värsta mardröm. Sista månaden har varit så fruktansvärt jobbig. En lång jävla uppförsbacke. Ovisshet och oro. Inga svar bara väntan, väntan och väntan. Men i dag känns det lite bättre, nedförsbacken är här och nu stannar vi på det spåret hoppas vi. Undersökningarna kommer att gå bra och svaren kommer vara bra hoppas vi. Men denna sommar kommer vi att tillbringa mycket tid på sjukhuset. Inget kul sommarlov men bättre än vad det kunde varit.
Vi är vid gott mod och vi är glada och har börjat packa våra väskor, Turkiet here we come!!!
Hej Sandra.
SvaraRaderaVet inte vad jag ska skriva för jag finner inte något bra att skriva.
Jag får gåshud och tårar i ögonen av att läsa detta.
Lilla Bella!
Som mamma har man en svår uppgift! Man ska va stark och finnas där.
Det viktigaste är att ens barn mår bra!
Hoppas nu verkligen att allt visar sig vara bra!
Ha en superhärlig resa! Det förtjänar ni!
Stor kram Bonnie