Dags att återvända då!

Hallå!
Några gamla  trotjänare verkar ju finnas kvar och för er skull så slår jag upp portarna till min smått galna värld.

Många månader har passerat sedan jag på allvar var riktigt aktiv här. Allt började väl med att min mammaledighet tig slut och ångesten över att lämna den lilla sonen till förskolan gjorde entré. För att underlätta allt och utveckla mig själv så bytte jag lagom till omstarten jobb. Detta resulterade till en stor förändring som jag inte räknat med. Jag förlorade mina fina arbetskamrater som innan varit som en familj för mig. Jag fick börja om på nytt och de nya arbetskamraterna hade svårt att acceptera mig då det var så att jag kom in i arbetslaget som arbetslagsledare. En tjänst som flera av dem tyckte att de borde fått. Har förstått detta i efterhand, att jag som ny kom in och skulle styr över dem var inte populärt och inte heller lätt. En eller flera informella ledare fanns och det blev så svårt att leda. Dessutom var en av de nya kollegorna missnöjd med det mest och gjorde det hela tiden svårt för oss andra och inte minst för mig. Att dessutom förlora min fina gamla chef som kände mig och visade min insats uppskattning var svårt. Den nya ledningen var inte alls det jag var van vid och jag kände mig  nu inte längre uppskattad och inte heller välkommen. Detta resulterade i en vinter fylld till bredden av känslor. Vintern över gick i vår och sedan i sommar och det hela blev inte bättre bara sämre och sämre. Funderade varje dag på vad jag skulle göra åt situationen. Stanna-lämna återvända? Den ena motgången avtog den andra och inte en dag visste jag hur jag skulle jobba då kollegorna var sjuka hela tiden. Öppningar och stängningar avlöste varandra och jag kände mig mer och mer utarbetad och ingen respons från ledningen.  Arbetsklimatet och arbetsron rann bort bit för bit, dag för dag.  Hem situationen blev också påverkad då jag kände mig ledsen och neråt hela tiden . Min kära make orkade knappt lyssna  på mig när jag kom hem från jobbet...Under våren ljusnade det hela lite i och med en ny kollega som sedan tyvärr slutade lagom till sommaren. Innan semestern mådde jag som sämst och jag tror att jag var millimeter från den berömda och omtalade väggen...

Jag började semestern med att söka nytt jobb och gå på intervju.  Jag fick jobbet och plötsligt var jag uppskattad och någon såg min kompetens! Tyvärr satte min nuvarande chef stop för detta jobbyte då hon inte beviljade tjänstledighet till den tjänst jag fått. Det var till en början ett vikariat som med all säkerhet skulle omvandlas till en fast tjänst efter jul.  Allt kändes hopplöst. Men semestern gjorde mig ändå gott. Fyra veckors ledighet gjorde att jag bestämde mig för att detta var ohållbart. Jag började jobba igen med inställningen att jag skulle bort mot något nytt så fort som möjligt. Men så hände något som förändrade hela situationen. Nästan alla kollegor i arbetslaget byttes ut och en ny biträdande chef tillsattes. Helt plötsligt växte min chef i mina ögon. Hon blev med empatisk och förstående -ögonen öppnades och det tror jag berodde på den nya biträdande som tog över lite av uppgifterna. Plötsligt kändes en stor skillnad och min arbetsglädje återvände över en natt!

Nu har några veckor på nya terminen gått och det känns riktigt bra. Åtta månades kamp är över och äntligen känner jag att det är kul att gå till jobbet igen-precis som det ska vara!

Så nu känner jag mig redo att ta mig an utmaningen att blogga igen!