Såg en film i fredagskväll. En film om ung kärlek. Kan inte annat än känna en viss avundsjuka . Tänk att få uppleva den där himlastormande kärleken, den som gjorde en alldeles galen och vimmelkantig. Att längta så mycket att man knappt kan hålla fingrarna från varandra när man ses. Att inte kunna tänka på något annat än den andre.... För nog är det så att den där första förälskelsen är fantastisk härlig men så småningom om övergående. Förälskelsen övergår i något djupare. Enligt de flesta svenskar så tror de på evig kärlek men ändå slutar väldigt många äktenskap med skilsmässa. Väldigt många börjar om på nytt- blir så där otroligt förälskade och larvigt kära- men sedan då ? Även den känslan kommer att försvinna och allt blir lite slentrian och vänskapligt igen... vad gör de då, träffar en ny för tredje, fjärde och sen kanske för femte gången? Jag skulle också vilja känna det där pirret av spänning och nyförälskelse i magen, men känslan kommer ju inte att finnas där för evigt. Kärleken finns där men i en mer djup och vuxen form sedan är det upp till en själv att vårda den och hålla liv i den.
Vad tror ni, är kärleken evig eller är det så att föremålen för den behöver växla?
...och för er som undrar och funderar...Nej jag funderar inte på att bli en singel mamma jag bara funderar lite så här på kvällskvisten...Jag älskar min man och det vi har tillsammans. Fast visst retar jag mig på honom emellanåt men han är ändå min stöttepelare och bästa vän här i livet !
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar