Underbart är kort, tyvärr återigen tråkiga nyheter

Vi är hemma från en underbar resa till turkiet. Två fantastiska veckor där vi bara njutit av att ta dagen som den kommer. Solen har lys från en klarblå himmel och vi har haft en temperatur på 35 grader eller mer. Man kan inte förstå hur det kan vara sant att det inte finns ett moln på himlen! Önskar så att vi fortfarande var kvar i paradiset men det fungerar ju inte. Skulle ju dels snart rulla fram av all mat och alla efterrätter och så skulle man väl till sist få solsting.

Kom i alla fall hem för snart en vecka sedan ch har sedan dess öven hunnit med härliga dagar på landet i fina släktingars sällskap. Har hunnit fira mannen och svärfars födelsedagar och svägerskan och blivande svågerns förlovning. Inte fy skam kan jag säga.

Igår styrde jag och dottern kosan hemmåt och lämnade resten av familjen kvar. Min första natt utan lilleman...Inte lätt det för mamman kan jag lova...

Idag var dagen kommn som vi fasat och samtidigt längtat till. Dagen då undersökningarna som skulle ta bort vår sista oro skull komma. Tyvärr blev det inte riktigt så.

Dagen började med en inskrivning kl 8 och så ryggmärgsprov kl 9. Så långt allt bra. Dottern somnade fort och fint. Tyvärr var ryggmärgsvätskan inte så lätt att ta. De var tvugna att sticka tre stick för att lyckas. Pga detta skull hon kunna få mycket ont och må ganska dåligt med start ganska omgående. Blev i alla fall utskriv efter att hon vilat nån timme och fått drop. (Droppet satts för att de tagit ganska mycket olika blodprover. Även saliv prover och en massa annat togs).  Drog iväg till MAX för att äta. Redan då började dottern må lite dåligt och hade svårt att gå pga värk i ryggen.

Utförde några stressade ärnden, hann träffa två av mina finaste vänneren kort stund och detta ger mig lite ny kraft. Känner att jag skulle vilja ha lite mer tid för dem för jag behöver dem nu. Tack i alla fall fina ni för att ni finns. Ni vet vilka ni är T och F. Sedan infann vi i oss på ögon på sjukhuset för en undersökning. Denna medförde ett resultat vi inte ville haft. Svullen synnerv och minskat synfält på vänster öga. Vilket med stor sannolikhet kan bero på ett tryck från hjärnan. Dvs det som stts på magnetröntgen. Inget mer svar än så.

Nu har vi två långa veckors väntan framför oss igen. Den 17:e träffar vi en läkare för att få svar på proverna. Hatar verkligen detta. Man hinner tänka så många tankar innan man får svar. Önskar så att dagen hade gett bättre resultat men tyvärr tyder detta med ögonen på att något står fel till. Had önskat så att d bara sagt att allt såg bra ut när vi var där. Mitt hopp om att detta  skulle gå bra grusades en aning.

Nu skulle vi egentligen ha varit tillbaks på landet men dottern bad om att få stanna hemm aoch sova i lugn och ro. Utan en massa kusiner och andra släktingar runt sig. Så vi gjorde så. Vi stannar hemma och tar det lungt och så åker vi i morgon om hon inte mår illa efter allt idag.

Nu till något annat. Mitt i allt som händer så blv jag ju kallad till en intervju ang ett jobb jag inte ens sökt. Minns ni det eller har jag glömt att berätta det? I alla fall samma dag vi skulle resa i väg var jag på intervju och innan jag lämnade intervjun så erbjöd de mig tjänsten! Kommer att ta tjänstledigt för att prova under 6 månader. Detta innebär att maken kommer på börja sin föräldraledighet n månad tidigare än planerat och jag kommer att börja jobba den 1/9 bara vi kommer överens om lönen :-) Något spännande positivt och kul mitt i allt tråkigt. Samtidigt oroar detta också. Tanken på vad som kommer att hända med dottern inverkar även på detta och då skulle det kännas tryggt med den trygga kända arbetsgivaren bakom sig. Hon känner mig och min familjs historia.

Återkommer när jag kan och orkar, tror inte att så många läser här hos mig längre...

Så här gick det...

Strul från början till slut innan vi var på plats. Ett barn som kom försent hem, läraren hade sett fel på schemat och jag hade gett mitt tillstånd till att barnet i fråga skulle vara med på slöjden och sedan gå hem. Läraren hade sagt att slöjden slutade 10.15 i stället var det 10.45. Stress och försening. Tid på sjukhuset 11.00. Alla trafikljus röda och ingen parkering. Snälla fina maken anmälde oss i nya receptionen och löste parkeringsbiljett och parkerade. Han var i tid. Väl uppe på avdelningen fick vi vänta 5 minuter i alla fall.

När någon ropar upp oss och tar oss i hand säger hon att vi ska gå till ett rum längre bort och att en annan läkare också ska vara med. Här fattar jag på allvar att detta inte är bra...

Men det var i alla fall bättre än värst. En förändring fanns. Något var mer "markant än förväntat". I dagsläget troligen ofarligt och kanske något många har i fall man skulle kolla in i deras huvuden. Men med tanke på barnets illamående, aptitlöshet och trötthet släpper man inte detta utan kommer utreda saken ordentligt. Men vi fick klar tecken till att resa i väg nästa vecka. Inget farligt att vänta två veckor. Har längtat och räknat ner till resan men allt har varit väldigt osäkert tills idag. Så fort vi kommer hem kommer vi att skrivas in på barnsjukhusets dagvård. Ryggmärgsprov och ögonundersökning och en massa andra undersökningar. Detta för att se att det inte finns någon cellförändring.

För er som kanske undrat så handlar detta alltså om mitt barn. Min äldsta dotter. Hon som fart in och ut på vårdcentralen för sitt illamående. Hon som fick laktosintolerans som diagnos. Hon som fick en remiss till barn. Hon de helt plötsligt misstänkte en hjärntumör på. Mitt älskade lilla barn. En familjs värsta mardröm. Sista månaden har varit så fruktansvärt jobbig. En lång jävla uppförsbacke. Ovisshet och oro. Inga svar bara väntan, väntan och väntan.  Men i dag känns det lite bättre, nedförsbacken är här och nu stannar vi på det spåret hoppas vi. Undersökningarna kommer att gå bra och svaren kommer vara bra hoppas vi. Men denna sommar kommer vi att tillbringa mycket tid på sjukhuset. Inget kul sommarlov men bättre än vad det kunde varit.

Vi är vid gott mod och vi är glada och har börjat packa våra väskor, Turkiet here we come!!!

Om 20 minuter...

...åker vi till mötet, så rädd att jag knappt vågar. Kanske borde göra som dottern säger, hålla för öronen och be dem upp repa beskedet till jag blir 100 år, medan öronen fortfarande är förhållna! Men det går ju inte för om beskedet är bra vill vi ju höra det gång på gång på gång...

Imorgon gäller det...

har försökt leva på som om detta inte sker. Har försökt att göra denna dag så bra som möjligt och vet ni va den blev toppen bra!

Men som sagt imorgon gäller det. Svårt att vara stark i allt detta men jag måste. Jag är vuxen och mamma. Det är min uppgift. Men det är så jävla svårt. Bara de som varit mitt i nåt liknade kan först. Man kan inte förställa sig detta.

Tänk på oss, vi behöver det.

Idag kom beskedet som vi väntat på...

...och det var inte alls som vi tänkt oss. Ett brev eller ett samtal som sa att allt var bra. Utan ett samtal om ett möte på sjukhuset...jag som trott att allt var bra...ett möte med läkaren öga mot öga det kan väl bara vara dåligt???? Marken gungar under mina fötter och hur fan ska jag överleva dessa timmar tills slutgiltigt besked.? Hinner måla upp det allra värsta....Svårt att vara positiv nu och tro att det kommer att bli bra. Har funderat och vändit ch vridit på saken i en månads tid.... Fan för sjukvården och hur de behandlar folk och spelar på deras känslor. Är så arg och ledsen på allt....Orkar snart inte mer....

Lördag & söndag

I går besökte vi en nya aktivitetspark här i stan men besöket blev kort för det var svin kallt. Fingrarna frös till is och som toppen på allt kom en hagelskur from hell. Inte kan man tror att det ät juni. Sommarmånad...hummm??? 

Resten av dagen höll vi oss inne. Spelade spel, fikade och mös tillsammans.

Idag hade vi besök av mamma och hennes sambo och sedan begav vi oss, efter mycket funderade, till flygetsdag. Linköping är ju flygets stad som ni kanske vet?

Gratis flyguppvisning och fri entré på flygvapen-museet.

Vi valde bara museet , mest för att skona lillemans öron men även våra egna.

Var inte så farligt mycket folk som jag befarat. Mycket folk var det men det fungerade. Vi hade en rolig stund tillsammans även om flygplan inte riktigt är min grej. Om man gillar flygplan måste en sådan här dag verkligen vara paradiset. Men barnen uppskattade det hela.

Nu är det slapp som gäller resten av kvällen. Imorgon kanske det blir jobb för mig. Lite sjukt att hoppas på att nån ska bli sjuk eller vabba...Men just så är det!

Ha en trevlig kväll alles!!

Inte konstigt....

...att han har blå märken min lille son! Om han inte provar att gå själv så är det sånt här han gör!!!