Med tårar...

...dagen som jag fasat för har kommit. Har just fått ett besked som fick tårarna att rinna. De rör älskade Tindra. Sedan allt hände har hon ju bott hos svärfar men nu ska han iväg på semester om 1 vecka . Han har under denne tid tagit hand om Tindris fast han egentligen pga sitt jobb inte haft möjlighet. Men han har pusslat och fått hjälp.

Hela tiden har tanken varit att en annan släkting skulle ta henne eftersom han har en hund som just nu lever på lånad tid. Jag har hela tiden, genom alla diskussioner hävdat att det skulle bli ett väldigt jobbit och tungt och förmodligen omöjligt beslut att ta. Att avsluta någons liv för att rädda någon annan. Jätte svårt beslut även om det kanske vore det bästa för alla parter. Den gamla hunden skulle få en värdig avslutning, den yngre hunden får en ny chans och mannen i fråga slipper känna sig ensam genom att an får en ny kär vän att ta hand om. Låter enkelt, men som sagt jag har hela tiden tänkt att det handlar om för mycket känslor och det är otroligt svårt att ta ett sådant beslut. Som att bara byta ut någon. Nej, jag förstår precis.

Idag kom i alla fall beskedet. Min Tindra får inte ett nytt hem. Om en vecka har hon ingenstans att ta vägen. ingen är villig att ta emot henne, Min fina älskade, varför skulle det bli så här? Det som väntar är hur det än blir slutet på vår relation. Om någon tar hand om henne så kommer vi inte att träffas med för den personen känner vi inte. Öppnar ingen sitt hem så finns det bara en sak att göra och det vill jag inte ens tänka på. Trots allt som hänt så kan jag inte annat än känna att hon är världens finaste och hon förtjänar en chans....

Innom ettt par dagar måste vi iallafall ta avsked en gång för alla. Hur ska jag kunna försklara det för äldsta dottern som lever för de stunder de traffas?! Just nu känns allt väldigt orättvist och otroligt tungt, orkar verkligen inte mer av detta...